Teatro della crudeltà

La scelta di Snowden





(QUESTO ARTICOLO È TRADOTTO DA Google dal norvegese)

Redan för mer än tio år sedan berättade en person «som vet» att det amerikanska National Security Agence (NSA) övervakade allt – alla telefonsamtal, alla e-poster. Om man inte tyckte om att någon lyssnade på vad man sa fick man mötas rent fysiskt utan att ha mobiltelefonen på sig, eftersom mobiltelefonen kunde fungera som mikrofon. Och om NSA inte läste e-poster i realtid kunde de gå tillbaka för att se på dem i efterhand. Men jag upplevde då att det inte var möjligt att tala om det offentligt – därför att massmedia aldrig hade tagit det på allvar. Så länge det inte fanns bevis, var det bättre att hålla tyst. Samtidigt gick NSA-experter som hade utvecklat tekniken för dessa avlyssningssystem – William Binney, Kirk Wiebe, Edward Loomis och Thomas Drake – till försvarsdepartementets generalinspektör och kongressen för att stoppa det. Avlyssningssystemet stred mot den amerikanska konstitutionen. De fann det oetiskt att ha ett system som inte bara var olagligt, utan också gick mycket längre än George Orwell eller det östtyska Stasi hade kunnat drömma om. Binney citerar tidigare Stasi-officer Wolfgang Schmidt som sa att man inom Stasi bara hade kunnat drömma om detta system, som medgav en sådan total kontroll av alla medborgare. Men istället för att samtala med dessa fyra NSA-experter rannsakades deras hem av stora beväpnade polisstyrkor. De fyra hotades med rättegång, vilket också skedde för Drakes del. För Edward Snowden var det uppenbart att han inte kunde agera innanför det amerikanska systemet. De fyras erfarenhet visade att denna väg var stängd. Det var också uppenbart för honom att han inte kunde tala om saken offentligt utan att lägga fram bevis. Utan bevis hade massmedia aldrig tagit honom på allvar. Han var tvungen att samla på sig stora mängder med bevis för att bryta igenom tystnaden. Vissa myndighetspersoner i USA var dessutom villiga att till varje pris stoppa ett läckage, vilket betydde att han riskerade sitt eget liv om han gick ut med den information han hade. Han var tvungen att finna en stat, som gav honom frihet att möte journalister utan att amerikanerna hade full access. Han valde det kanske enda möjliga: Hong Kong. Valet var gjort med omsorg. Hong Kong ger västliga journalister möjlighet att röra sig fritt, samtidigt som Hong Kong tillhör Kina, som knappast ville ge USA:s specialstyrkor fri access. Men journalisterna som intervjuade honom visste aldrig om han skulle finnas kvar följande dag. Nu i efterhand kan vi läsa i det amerikanska IntelNews att myndigheterna på Macao dementerar kinesiska media-rapporter om att specialstyrkorna på ön skulle ha stoppat 16 amerikanska agenters försök att neutralisera Snowden i Hong Kong, men vad som faktiskt hände vet vi inte. Både den amerikanska och den kinesiska sidan har ett starkt intresse av en dementi. Vad som skedde dessa dagar får möjligen våra barn veta om 50 eller 70 år. Edward Snowdens bedömning av de risker han tog var helt realistisk. Det faktum att USA tvingade ned president Evo Morales (Bolivia) flygplan över Europa för att landa i Wien, för att se om Snowden gömde sig på flygplanet, säger allt. USA var villigt att kränka ett lands suveränitet och dess president för att få tag på läckan. Snowden visste att hans samtal med journalister innebar slutet på den frihet han hade haft, men han visste samtidigt att varje annat val hade gjort honom delansvarig i ett mer avancerat övervakningssamhälle än det Stasi någonsin hade lyckats åstadkomma. Och han visste att detta system inte syftade till att skydda oss från terrorister utan till att skapa ett system för politisk kontroll. Att NSA avlyssnade mobiltelefonerna till den tyska kanslern Angela Merkel eller till den brasilianska presidenten Dilma Rousseff hade inte med terrorism att göra utan med ett försök till att kontrollera dessa stater. Naturligtvis ville USA veta vad dessa ledare tänkte för att kunna forma eller stävja deras politik, men än viktigare: avlyssningen kunde avslöja pinsamheter som skulle kunna användas för utpressning, för att tvinga de tyska och brasilianska ledarna till att följa USA:s intressen. Det betyder att detta system ifrågasätter hela idén om demokrati. De politiska ledarna i en stat, som hade valts av sin befolkning, skulle tvingas följa politiken till en främmande makt.

Avlyssningen kunde avslöja pinsamheter som skulle kunna användas för utpressning, för att tvinga de tyska och brasilianska ledarna till att följa USA:s intressen.

Ett par exempel. För det primo: Den tyska ekonomin förlorar mycket på sanktionerna mot Ryssland (i motsats till USA som inte har dessa ekonomiska band till Ryssland). Sanktionerna mot Ryssland är samtidigt sanktioner mot Tyskland, men trots det har Angela Merkel tillsammans med amerikanerna varit aktiv med att driva sanktionspolitiken. Jag påstår inte att hennes politik skulle bero på amerikansk utpressning. Det är möjligt att hon fullt och fast tror på den egna politiken, men det är lätt att se hur information från avlyssning skulle kunna bidra till USA:s manipulering av Merkels politik. För det secondo: Vi vet att USA på 1980-talet hade en överenskommelse med Saudi-Arabien om ökad oljeproduktion för att på så vis sänka oljepriset och därmed kraftigt reducera de sovjetiska inkomsterna (som främst kom från olja och gas). Inkomsterna skulle reduceras till ett minimum samtidigt som USA:s stöd till upproret i Afghanistan skulle öka Sovjets kostnader. Målet var att Sovjet skulle bryta samman rent ekonomiskt. Detta var CIA-chefen Bill Caseys politik, och samma politik drivs av allt att döma idag. Saudierna söker med USA:s stöd hålla oljeproduktionen uppe för att garantera låga oljepriser, vilket är ett kraftigt slag mot Ryssland, Venezuela och Iran. Men denna politik slår också mot Norge, och mot norsk oljeproduktion. För att amerikanerna ska kunna handskas med detta är det viktigt att kunna avlyssna all kommunikation på norsk sida. När man i grunden lurar sina allierade måste man också kunna vara förberedd när det uppstår kritik för att stävja den innan den får allvarliga konsekvenser. I en e-post från en bekant i USA skickade han en länk och skrev: «Har du sett den här? Hela websidan är intressant.» Jag klickade på länken, men dokumentet var spärrat. Det var inte längre tillgängligt, och det måste ha spärrats precis innan jag fick den. När jag lite senare skulle försöka en gång till visade det sig att länken inte längre fanns i den e-post jag hade fått. Jag tyckte det var märkligt och bad därför min vän att sända e-posten på nytt, men denna gång hade e-posten ingen länk. Det stod bara: «Har du sett den här?» Jag talade med honom på Skype. Det visade sig då att det nu inte fanns någon länk heller på den e-post han hade sänt till mig. Länken som jag hade klickat på och som han hade sänt fanns varken i min e-post eller i hans. Jag vet inte hur det gick till, men antagligen hade NSA spärrat länken och tagit bort den från alla e-poster enligt ett särskilt program. Men det betyder samtidigt att NSA kan gå in i våra e-poster för att ändra innehållet i dem. Det är kanske inte så allvarligt i vår dagliga kommunikation, men i ett krisläge där en utrikesminister sänder en e-post till en annan utrikesminister, och NSA väljer att ändra innehållet i e-posten, kan det naturligtvis få ytterst allvarliga konsekvenser. Ett team från NSA hjälpte israelerna under sexdagarskriget 1967. De lyckades manipulera kommunikationen mellan Egypten och Jordanien. De sände falska positiva rapporter från Kairo till Amman, vilket till synes bekräftades av att radarskärmarna visade flyg som flög från Egypten in mot Israel (vilket egentligen var israeliska bombflyg på väg tillbaka). Men denna falska information ledde till att Jordanien gick in i kriget, och därmed kunde Israel ta Västbanken. Enda skillnaden mellan vad som skedde 1967 och vad som sker idag är att kommunikationskontrollen idag är miljoner gånger mer avancerad. I ett krisläge kan man inte lita på e-poster eller ens på telefon. Vi lever i en värld där all elektronisk kommunikation kan manipuleras. Det är tack vare Snowden att detta nu är allmänt känt. Tunander er forskningsprofessor ved Institutt for fredsforskning (PRIO) i Oslo.

Ola Tunder
Ola Tunander
Tunander è professore emerito del PRIO. Guarda anche wikipedia, a PRIMA, oltre a una bibliografia su Pietra d'acqua

Potrebbe piacerti anche